Blacka-Bloggen

Vs

Robin Wieselgren - Möt det harmoniska fotbollsgeniet

Av: Kusmar-Oils Bürdenleng

Ryktena om den mytomspunne Robin Wieselgren har under vintern varit många, små som stora klubbar har varit ute efter den Blackafödde storstjärnan. Något som också påverkat hans liv. Jag själv, Bürdenleng, kommer i det här reportaget gräva djupare i fenomenet om ”Wieselgren”

Robin öppnar dörren, han ser förvånad, men ändå mystiskt glad ut när han ser mig. Han ler mysigt mot mig. Första intrycket av Robin är att han är en lugn, harmonisk kille med glimten i ögat. Jag kliver in i lägenheten som ekar halvtom. Robin går in på toaletten och jag tar tillfället i akt att provsitta soffan i det lite halväckliga vardagsrummet. ”Wiesel” gör mig snart sällskap och förutsättningarna för en bra intervju är optimala. ”- Jag och tjejen har precis flyttat in”, förklarar han och det förklarar avsaknaden av möbler. Vi kallpratar en stund innan Robin förklarar att han är rastlös och han föreslår att vi spelar en match på Playstation 2.-”- Älskar Fifa 07, riktigt bra tv-spel”, säger Robin och dunkar in mål på mål med sitt United. Jag är chanslös, men det spelar mindre roll. Jag förundras istället över Robins inställning och det slår mig att han är mycket mogen för sin ålder. Efter tv-spelsmassakern är Robin på gott humör och vi kommer in på hans barndom. ”- Jag har alltid älskat att lira boll och jag insåg tidigt att jag var mycket mycket bra”. Wissan startade sin fotbollskarriär i det mytomspunna 91-laget från Blacka, ledda av den nu erkänt stora managern Stefan Strandberg och hans kompis Pajen. I en miljö full av talang blommade Robin snabbt och blev omedelbart den store stjärnan, både på och utanför plan. ”En fantastisk fotbollsspelare och människa” är kommentarer som Pajen hasplat ur sig under en dröm jag hade. Dock var det om Pajens egen son, Andreas.

Robin är dock inte bara en fotbollsspelare vilket är något som gick upp för mig fort under intervjun, nästan misstänksamt fort. Han gav ett otroligt erfaret intryck för sin ringa ålder, bland annat serverade han sin favoriträtt tacoköttfärs samtidigt som vi satt och pratade. Jag var lite tveksam till denna rätt men insåg efter första tuggan att Robin är en gourmand av rang. ”- Jag är ju en så kallad hemmaman just nu och ser till att min älskling har det gött”, säger han och jag tolkar detta som att det blir en del åka av. ”- Wizzel for Schnitzel vill jag bli kallad”, säger Robin samtidigt som han andas in onormalt länge. Jag rycker till av fasa men han förklarar snabbt att han bara skojade. En stund in på intervjun börjar vi komma in på Robbans hetsiga humör. ”- Det är min största tillgång men samtidigt största svaghet (Förutom hälen?)”, säger Robin samtidigt som hans ögon rullar och han plötsligt slänger sig ner mot golvet.

Överraskningar är något som kommer hela tiden under intervjun och jag är på helspänn konstant. Jag har inga önskningar om att uppleva hans fruktansvärda humör, inte nu, inte efter vad ’Experten’ utsatt mig för. Jag tolkar Robins kroppsspråk under intervjun som att han har mycket energi som bara måste ut. Jag säger lite skämtsamt till Robin att om man inte visste bättre kunde man tro att han hade AD/HD. Robin kastar då snabbt en tom blick mot mig samtidigt som han suckar. I nästa ögonblick brister han ut i ett gällt skrik som spricker. En obehagligt lång tystnade följer Robins skrik. Robin reser sig hastigt upp och skuttar bort mot städskrubben, ”- måste städa”, mumlar han. Han drar igång damsugaren, jag har svårt att höra vad jag själv tänker för allt oväsen. Några minuter senare när Robin damsugit klart börjar han återigen tala till mig. ”-Får man fresta med lite mer tacoköttfärs?”, säger han med en lugn harmonisk röst. Efter det som precis hänt vågade jag inte annat än att säga ja. Vi tar en varsin stor portion Tacoköttfärs till.

Jag förundras av Robins speciella men samtidigt underbara beteende. Vi fortsätter prata om Robins fotbollskunnande som barn. ”- Du vet, som barn var jag väldigt kortväxt,något som inte direkt gynnade mig. Jag vägde dock upp det med min blixtrande teknik och mina otroliga bollkonster, jag var riktigt bra redan då”, säger han och lattjar upp en snus från strumpan. Robin ser blickar upp mot en Bartheztavla som hänger på väggen, ”- Jag minns en match på 7-manna”, fortsätter han med munnen full av tacoköttfärs. ”- Vi var på väg att förlora, låg under med 2-0 i halvtid. Det såg mörkt ut. I andra halvlek visade jag dock hela mitt register, jag dunkade in mål på mål, samtidigt som jag hann med en och annan framspelning. Om jag inte minns fel slutade matchen 2-33. Inte illa va?”, avslutade han samtidigt som han slog mig lätt på axeln och blinkade till med ögat. Att Robin besitter enorm talang tog mig inte lång tid att förstå. Han förklarade att storklubbarna flockades runt omkring honom redan i tidig ålder, något man verkligen kan förstå. Jag försöker möta Robins blick, något jag inte lyckas med. Jag kastar, väldigt klumpigt ur mig några inte så väl valda ord om att maten är ganska torr. Robin rycker till och kastar sin tallrik i golvet. Smällen av krossat porslin är öronbedövande. Jag möter hans blick och noterar små, små tårar rinna ner från Robins ena kind. Jag greppar efter min skarpladdade revolver i fickan och ett scenario utspelar sig i mitt huvud där skjuter jag huvudet av honom. Dock kommer jag snabbt på mig själv och släpper taget. Jag förstår nu att all mediacirkus runt Robin har tagit hårt på honom. Känslan av att ständigt vara bevakad är något jag har svårt att föreställa mig, även om jag är en mycket bra människa och en stor journalist.

Det ringer på dörren och Robin springer och öppnar. Det är flickvännen som har kommit hem. Robin hojtar till mig vänligt men bestämt att jag måste gå in på toaletten en stund. Jag har inget annat val än att lyda och under de två minuterna jag väntar hör jag någon som jag tror är Robin ge ifrån sig dova läten som sedan utmynnar i ett jätteskrik. ”- Du kan komma ut nu”, ropar Wieselgren och öppnar toalettdörren. Jag går ut och hälsar glatt på flickvännen. Hon verkar väldigt förtjusande och jag förstår att hon och Robin delar något mycket speciellt, på flera sätt. ”- Jag ska inte störa herr journalist”, säger hon och fnittrar lite. Jag berättade för henne att det räcker med att säga ”Kusmar”. Hon förstår. Samtidigt går ljuset upp för mig. Det är av största vikt att jag är härifrån illa kvickt, annars kommer allt att gå åt helvete.

Snabbt som ögat fiskar jag upp min rock från golvet och tackar för intervjun. Intrycket av Weezy är djup vördnad samt en stolthet över mig själv att jag lät bli revolvern, många av mina andra intervjuer har ju slutat precis så, med ett skott. Robbín verkar vara en självsäker man med en ljus framtid, så länge hans humör tillåter hans talang att blomstra och mitt egna tålamod inte tryter (Maybe I will shoot him in his head). Det är ungefär som med Jackie Arklöv, den gamle legendariske räven. Jag står inte för det Jackie har gjort men jag förstår, som jag förstår. Tillbaka till Robin, han kommer bli något stort, eller ja ni vet… (shot in the head). Jag kommer med stor spänning följa Robins utveckling i framtid och hoppas att han lyckas motstå alla de frestelser som Jackie föll för, men om han inte gör det kommer jag att vara den första som förstår.

Vi på Blackabloggen vill tacka våra kollegor från Finspång för att de var villiga att göra denna intervju och vi är själva mycket nöjda med resultatet. Besök gärna deras väldigt underhållande blogg på adressen http://finspangsfk.blogg.se/.